Verkligheten kommer alltid i fatt, ibland redan till middagen.
Det är då man får veta att man aldrig kommer ihåg (när det blir fel mellan korvskivorna med ost, ketchup, senap eller bara ketchup och absolut inte senap eller bara senap och ost).
Sedan kommer kommentaren: Du kommer ju aldrig ihåg när man letar efter sladden till datorn och frågar vilken som hör till vilken.
Men vad krävs för att jag ska komma ihåg? Kanske minnes-träning?
Så jag spelar memory och förlorar igen och igen och igen, för jag kommer ju aldrig ihåg. Men eftersom jag vet att det alltid finns hjälpmedel till alla handikapp så riktar jag in mig på just det. Virkar in sladdarna i olika färger så att jag både hittar dem och kommer ihåg var dem hör.
Låter Ville fixa korven eftersom han kommer ihåg vad alla vill ha för kombinationer av ketchup, senap och ost. Sedan spelar jag Memory utan hjälpmedel. Helt plötsligt är det riktigt bra att jag har dåligt minne och aldrig kommer ihåg. Ser att det nu kan göra andra glada, för här kan dem vinna över bara lilla ja.
Det där med memory är de riktiga fenor på barnen. Men den här mamman är vass hon med så jag förlorar iaf inte varje gång ;-)
SvaraRaderaGrattis, då har du kommit längre än jag :)
Radera