Inte rädd för döden...

De säger att man måste ha bearbetat sin egen död för att kunna arbeta 

med svårt sjuka och döende patienter.

Så döden är bearbetad.

Trodde jag,

 tills jag följde med upp på Lisebergsbanan.

Skrek av dödsångest från början till slut.

En ny upplevelse:

Jag kan skrika
och
jag är rädd för döden.
Men jag tappade aldrig hoppet.
Förstod nämligen att min brors skratt hade ett budskap.
"Du kommer att komma levande ned"

Sedan kröp jag på marken.

Såg hur underbart vackert livet är på jorden

och var sedan nöjd med att vakta väskan

(ett tag).