Har sjuk son och försöker vara omvårdande, men han vill inte ha något i från mig. Tänker... då får jag väl ge lite närvaro, en närvarande mamma kanske är det bästa när man har feber och ont i halsen?
Vi ser reprisen på 112, på liv och död tillsammans. Får följa polisen som tar misstänkt rånare, spännande jobb! Skulle man klara av att bli polis? Men nää, jag är nog för rädd.
Nästa inslag blir ambulanssjuksköterskorna som får larm på ett särskilt boende (äldreboende) hos Folke född 1919. Han har andnöd och har blivit succesivt försämrad de senaste dagarna. Nu pratbar, men hjärtat har det svårt att sköta sina uppgifter. Tänker... Nu är det dags att dö. Ge lite vätskedrivande för att se om det kan lindra. Ge lite Morfin mot andnöden. Förbered att tiden som är kvar är kort.
Men så blir det inte. Tänker....Har jag fel? Folke får åka till akuten och i ambulansen kan man se att han söker handen hos sjuksköterskan. Dör efter fyra dagar men hinner innan ta farväl av sonen. Programmet förmedlar att det blev ett gott slut.
Samtidigt som TV-serien visas så undrar Sverige hur man ska få stopp på de ökande sjukvårdskostnaderna och man frågar sig hur man ska kunna minska trycket som är på alla landets akutmottagningar. TV visar svaret och dem som jobbar med akutsjukvård och vård av svårt sjuka människor vet svaret, men allt rusar vidare precis som om vi inte skulle våga säga det vi ser.
Är vi rädda att säga de där orden till Folke, född 1919?
Folke! Det är dags att dö nu. Du ska få vara kvar här där du känner alla. Vi ger dig mediciner så att du inte behöver plågas och vi ringer till din son. Du blir inte lämnad.
Beslutsfattarna är rädda för döden. Jag är rädd för rånare. Alla är vi rädda för något. Men nog ska vi väl klara av nya utmaningar även om det krävs att vi håller någon i handen? Eller är det jag som tänker fel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar