Marcus Birro har sett, även då han var förblindad

Vad är det jag får läsa, mitt emellan diskmaskinen och tvättmaskinen, mitt emellan ledig förmiddag och kvällspass som sjuksköterska?
Marcus Birro

Det är en befrielse att det äntligen mullras och protesteras bland sköterskorna

Jag läser och tänker att nu skriver jag.  Och så här skriver jag till Expressens insändare:

Någon har sett dig. Någon som här är Marcus Birro har sett dig, även om han då var ett fyllo förblindad i ett missbruk men ändå inte blind. Fantastiskt. Han såg sjuksköterskan, han såg undersköterskan och han inte bara såg, han reflekterade också. Och han undrade, ”Kan det stämma? Kan sjuksköterskan ha den lön hon/han har efter flera års högskolestudie? Tar människan studielån för att öka på sitt kunnande bara för att hon vill ge mig den bästa omvårdnaden? Jag, den vanliga människan som kanske har hamnat här av oförklarlig anledning på vårdcentralen, i ambulansen, på sjukhuset, på avgiftningen, på hospice eller som är kvar i hemmet svårt sjuk med kort tid kvar i livet.

Ja, hon gör det faktiskt för hon inte kan låta bli att försöka hitta lösningen på ditt lidande.

Sjuksköterskan själv kan inte förflytta berg för att få högre lön. Hon använder sin kraft och energi i första hand till och för andra människor, men hon kan säga att Marcus Birro har rätt och tycker du det också så säg. Vi vill lönesätta sjuksköterskor och undersköterskor rättvist! De ser mig därför vill jag se dem.

Ps. Tack Marcus Birro!

Jag skulle inte skriva ett ord på blogg eller annat forum. Jag skulle inte! Ändå gör jag det. Jag stjäl min egen tid mitt framför ögonen på mig själv och jag står sedan som vanligt som ett frågetecken när jag frågar mig: Varför hinner jag aldrig med något hushållsarbete? Jo förmodligen för att jag inte kan gå förbi ett tangentbord utan att börja skriva. Men hade det inte varit för att Marcus Birro hade sagt att han skulle kunna gå ut i revolution för sjuksköterskornas löner så hade jag nog kunnat följa mina planer, att gå till tvättmaskinen i stället för tangentbordet. Men luktar det revolution så måste man prioritera om.

Men vad var det Marcus Birro skrev, som gjorde att jag blev lycklig?       

Jag har som reumatiker (och före detta fyllo) haft mycket med sjukvården att göra.
Allt har sannerligen inte varit bra.
Jag skrev en bok om hur empatilöst och tafatt vi blev bemötta av sjukvården i samband med att vår första son föddes och dog.
Men sjukvården är inte en enda enhet. Den är flera enheter. Alltid, även de gånger då medlemmar ur läkarkåren slarvade eller visade en bödels brist på empati, så var alltid vårdens änglar, sjuksköterskorna och undersköterskorna navet kring vilket verksamheten kretsade.
Läkarna var hastiga förbifladdrande rockar. Undersköterskorna stod pall och tog sig tid. Det krävs en ängel för att man ska känna sig trygg medan hon samtidigt sticker en nål i armen och tömmer en på blod. Inte många har den egenskapen.
Nu är det som med alla änglar, både himlens och de här på jorden. Vi har tagit dem för givet. De har också själva gjort sig skyldiga till det genom att inte protestera mot usel lönesättning. Därför är det en befrielse att det äntligen mullras och protesteras i dessa led. 

Sist jag satt i väntrummet och väntade på min tur hörde jag en äldre kvinna säga till en väninna: Den enda revolution jag skulle kunna tänka mig att delta i är den som landets sjuksköterskor drog i gång.
Jag höll med, fast jag inte sade något.
Det är skrämmande hur vi felprioriterar människor i det här landet. Män och kvinnor som sysslar med pengar, fastigheter och aktier är värda massor av pengar medan människor som dagligen sliter med att ta hand om oss andra när vi blir sjuka tjänar skamligt uselt.