För att komma ifrån maran var man tvungen att säga marans riktiga namn högt (eller ställa skorna vid sängen så att hon trodde att hon skulle bli sparkad).
Maran kan fortfarande rida oss men nu kallar vi henne vid hennes riktiga namn, oro och ångest. Inte så sällan kommer den då du är i slutet av ditt livet. Men det är inte som hämd utan den kommer för att du kanske har oavslutade möten i livet, du är rädd för vad som kommer att hända eller du är för dåligt symtommlindrad.
Precis som i "gamla tider" då man skulle säga marans namn högt, så ska man göra i dag, i den "nya tiden".
Säg högt vad du är rädd för.
Säg högt vad du måste klara upp innan du ska dö.
Säg högt om du tror att dina närstående inte kommer att klara sig den dagen då du är borta.
Säg högt om du har smärtor, illamående, sorg över att du ska dö.
Eller kanske att det bara är så att du vill berätta din historia för att den vill ut innan du dör?
Oavsett i vilken skepnad maran kommer i så är det sjuksköterskans uppgift att få i väg henne. Det gör hon/han inte med att ställa in skorna vid sängen utan det gör hon genom att vara närvarande. Hon/han är beredd att ta emot när du berättar om maran men kanske då vid hennes rätta namn.
Men tror ni att jag berättade om maran när jag som sjuksköterska blev intervjuad av två sjuksköterskestudenter som gjorde C-uppsats om sjuksköterskans roll i samband med oro och ångest ur ett etiskt perspektiv? Nej här handlar det om vetenskap och inte gamla sägner.
Men de fick kanske svar på vad sjuksköterskan kan göra när ångesten och oron plågar patienten. Och att vi inte är rädda. Vi står kvar, så att vi tillsammans kan fånga maran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar