Fullständigt normalt?

 Hör på radion att man nu börjar tänka om inom psykiatrin.

Det som man tidigare har klassat som psykiatriska symtom 

vill man nu se som fullständigt normalt 

eftersom det är mer en regel än ett undantag 

att de kommer någon gång i en människas liv. 

Låter som en frisk tanke. 

Behöver kanske inte oroa mig så mycket 

att jag i min desperation över att inte kunna måla vill skära av mig örat...

Precis som den käre Vincent von Gogh.

Behövdes visst bara  känna mig fullständigt galen

för att få tavlan som jag ville ha den.

Bäst att veta sin plats

Bäst att veta sin plats

för att bäst undvika konflikter.

Därför är det rangordning i hönshuset.

Håller man sig inte på sin plats

blir man hackad och fjäderrykt tills man 

intar sin plats igen.

Men innan dess kan det både bli 

stress, sjukdom och avsaknad av värpta ägg.

Enligt:

är detta en god ordning eftersom det leder till mindre konflikter,

om alla vet hur man ska förhålla sig till varandra

dvs vilka spelregler som gäller.

 Ibland ändras dock spelreglerna.

Det förstår man när den fjäderryckta hönan
plötsligt får på sig en typ av mormorsruta.

Helt plötsligt blir det ett förskräckligt kackel
 och även tuppen lämnar sin plats.

Den lägst stående blir den högst stående

bara för en virkad lapp på stjärten?

Skulle kunna berätta att det inte alls är en äkta Odd Molly kofta

utan bara något enkelt hemmagjort.

Och inte var syftet att byta ut chefen till en vanlig höna,

utan bara skydda lilla bara stjärten

så att fjädrarna kunde få växa ut i fred.

Man vet att på grund av rädsla för att bli utstött ur flocken 

döljer man ofta symtom på ohälsa så länge man kan.

Det är därför vi måste jobba

med sjukdomsförebyggande åtgärder.

Innefattar både omvårdnad av  

fjäderkostymen och jämställdheten

i hönsgården.



Omvårdnadsaktivisterna i aktion

Orka?

Det är lustigt 

att det enda jag orkar när jag är sjuk

är att sortera kort,

vilket jag absolut inte orkade som frisk.

I stället för att lägga på minnet

På ett ögonblicks sekund

kommer jag tillbaka

till första klass,

då vi sjunger Evert Taube.

Bara för att jag ser stjärnor i skogen.

Som stjärnor små
på himlen blå
de vinka till varann.

(Evert Taube) 

Som stjärnor små

 i skogen stå 

de lyser upp varann. 

(Mia Hansson)

Så gör du och jag,

 min vän,
för kärleken, för kärleken
emellan mig och dig. 

(Evert Taube)

Min hjärna har börjat servera minnen

i stället för att lägga på minnet.

 Får bestämma själv vad den vill ägna sig åt då den är ledig.

Blir minst bråk så.

Insiktsfull, men inte hjälper det

Jag vet att jag har en oförmåga 

att inte alltid lägga mig i

och att det kan störa.

 Därför passar jag på när man vänder ryggen till,

 så att jag inte behöver höra att jag gått över staketet 

för vad som är mitt ansvarsområde.

Visst är det dags att byta gardiner?

till något som matchar bättre in nu när hösten snart kommer?

Jag vet,

oförmågor är något 

 man bör jobba bort

och jag försöker verkligen.

Men tyvärr
trots att jag nu har jobbat bort
både O och inte
så är jag fortfarande den samme.
Jag har en förmåga att lägga mig i.

Så...

Kan bara varna,
vänd inte ryggen till!