Det är fult att stjäla.
Ja, det är mycket fult att stjäla
och ändå gör jag det.
Det är för sorgligt.
Och trots att jag får en sträng tillsägelse
(inte av mitt överjag utan av mitt barn)
lägger jag inte tillbaka det.
Och trots att jag får höra
att det här är första början till grövre stölder,
att ta något litet,
så försvarar jag mitt handlande med att säga,
att den som köper det här skåpet
vill inte ha gammal skåpsmat typ kladdigt hyllpapper.
Så jag stjäl det.
Helt naturligt att lägga det i väskan.
Ja det är sorgligt
Jag som så noga predikat vad man får och inte får,
vilket är typ stjäla,
får allt tillbaka.
Inte en gång utan fyra
eftersom det visar sig att är det något jag lyckats lära dem
så är det just det att man inte får stjäla.
Men jag ser det från ett annat håll.
Om jag nu har köpt en bricka för 65 kronor på loppis
men som visar sig ha priset 14:95 i botten,
så har jag väl ändå köpt den med marginal?
Och det fanns väl en mening med att jag skulle titta i
skrivbordsskåp och låda den där dagen
efter jag hade köpt brickan?
Jag behövde inte ens tänka efter
för att veta att de passade ihop.
För överlevnad får man stjäla
även om man bara är,
vad andra betraktar som ett dött ting,
så som en bricka.
