I bland kommer jag på något ovanligt dumt.
Som att spå mig själv i kaffetåren (hittade ingen kaffesump).
Dröjer inte länge innan jag får svar.
Vinden blåser upp dörren som slår ned kaffekoppen
och den går förstås i kras.
Som att spå mig själv i kaffetåren (hittade ingen kaffesump).
Dröjer inte länge innan jag får svar.
Vinden blåser upp dörren som slår ned kaffekoppen
och den går förstås i kras.
....
Min tid som mamma är slut.
Inget som går att laga, vilket jag också talar om för mina barn.
Trodde jag.
Trodde jag.
Accepteras tydligen inte.
Koppen lagas av sonen med E
och titta!
Jag är mamma igen
men med sprickor i fasaden.
Precis som mammor är,
både operfekta och sårbara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar